Dr Moreno betraktade inte gränsen mellan medvetet och omedvetet som klart urskiljbar i aktionen på scenen, utan snarare uppstår ett annat slags medvetan-de. Att denna gräns inte blir synlig i aktionen kan bli mycket ångestladdat likväl som att det kan leda till upptäckter av rikedomar och kreativitet. Bekantskapen om denna dimension hos sig själv och vetskapen om att den finns hos andra även känslomässigt är ett psykodramats magi. Det vi vanligen inte ser hos oss själva ser vi hos andra, speciellt när det är fråga om negativa egenskaper. Dr Moreno låter oss spela den andre eller snarare vara “den andre” som ett led till att se sig själv i förhållande till omvärlden i ett möte. I sitt begrepp tele uttrycker dr Moreno sig så här:

“Ein Gang zu zwei: Auge vor Auge, Mund vor Mund. Und wenn Du mir nah bist will ich Dir die Augen aus den Höhlen reissen un an Stelle der Meinen setzen. Und Du wirst meine Augen sum der Höhlen reissen und an Stelle der Deinen setzen. Denn werde ich Dich mit den Deinen, und Du wirst mich mit meinen Augen anschauen.”

Psykodrama har aktiverat den spontanitet vi en gång hade som barn och systematiserat denna tillsammans med de djuppsykologiska kunskaper och kunskaper om mänskliga relationer, så kallad sociometri, som dr Moreno förvärvade under alla de år han var verksam som läkare, filosof, psykoterapeut och människa.

Även om dr Moreno stod i opposition till dr Freud, hade de båda männen en sak gemensamt. Det var deras absoluta tro på sin vetenskap som genuin och att den knappast kunde isoleras till vård och behandling i klinisk bemärkelse. Lika lite såg de samhörighet med den medicinska vetenskapen eller tillämpad psykologi som tillräckligt för att förklara det mänskliga beteendet. Snarare ansåg de båda männen att kunskapen om människan har många andra källor och områden än den rent kliniska forskningen såsom konsten, arkeologin, religion drama etc.

Det kan därför idag vara av intresse att påpeka det värde de båda männen tillskrev att en elev under utbildning skulle erfara sina djup i en s.k. själverfarenhet av metoden, som skulle utgöra grundstenen i förståelsen av denna. Eleven skulle sedan under många år få handledning och deltaga i seminarier med mer erfarna lärare. Tillsammans med seriöst deltagande och visad duglighet och intresse, skulle eleven vara kvalificerad för att själv kunna utöva metoden.

De ovannämnda tankegångarna uttryckte dr Moreno mycket klart i sin bok “Theater of spontanety” liksom dr Freud uttryckte sina tankegångar I “Question of Lay-analysis”.

Att samhället sedan dess förändrats efter deras död så att endast yrkesgrupper med tidigare examen i vårdyrken är berättigade att delta i sådan utbildning är att beklaga.

Dr Freud uttryckte en ängslan i samtal med Ludwig Bienzwanger år 1913 över den psykoanalytiska rörelsens framtid, att hans metod skulle bli föremål för ekonomisk exploatering (”Så minns jag Freud”, författare Hans Sjöbäck). Riktigheten I denna ängslan är värd att tänka på, men lämnas här obesvarad.

I fråga om skickligheten att leda en psykodramasession har tidigare utbildning eller yrke saknat betydelse. Det som har varit av betydelse är med vilket djup och engagemang, entusiasm som eleven tillgodogjort sig den omfattande utbildningens olika moment samt visat förståelse och respekt för psykodrama som denna metod är värd i all sin genuinitet.

Leif Dag Blomkvist