Scenens möjligheter

Regissörens roller

JL Moreno som grundade psykodrama, definierar regissörens uppgift som tre roller; Producenten, Terapeuten och Analytikern. Och i sin bok Focus on Psychodrama lägger Felix Kellerman till ytterligare en roll; Gruppledaren. Alla roller agerar parallellt och växelvis med varandra och ibland flyter de ihop.

Som gruppledare har regissören överblick över vad som händer med gruppens relationer hur de interagerar med varandra (gruppens sociometri, från det att gruppen startar tills deltagarna skiljs åt. Såväl under raster som under sharing protagonistval, hjälp-jagsrollsval, processanalyser och dramer. Att hålla koll på och spåra de olika processer som pågår i gruppen är också en viktig uppgift för gruppledaren. Observationerna ligger till grund för olika interventioner i gruppen; val av övningar, encounter, protagonistval osv. Gruppledarrollen med ansvar för gruppens utveckling och sociometri är kanske den mest grundläggande rollen för regissören. Ju mer väl fungerande sociometrin i gruppen är desto bättre fungerar gruppen som varandras terapeutiska agenter.

Analytikerns uppgift är att känna in sig känslomässigt och intellektuellt och att med hjälp av observationer av relationerna i gruppen och agerandet av den enskilde se vilka behov som finns. Både vad gruppen som helhet behöver och vad den enskilde behöver. Att göra antaganden och stämma av dem. Det handlar om att vara nyfiken och att pendla mellan olika kognitiva system, det implicita och det explicita.

Fredrik Håkansson är bildlärare på Humfryskolan i Malmö. I en artikel på bloggen Skola och Samhälle förklarar han explicita och implicita kognitiva system på följande sätt:

I det explicita minnet lagras kunskap som används på ett medvetet, logiskt och rationellt sätt. Det explicita systemet beskrivs som långsamt, seriellt, kontrollerat, mödosamt, regelstyrt och flexibelt. Det implicita systemet åsyftar de inlärningsprocesser och minnen som tillkommit mer eller mindre omedvetet och systemet beskrivs som intuitivt, snabbt, parallellt, automatiskt, obesvärat och associativt. Pirjo Birgerstam skriver i Skapande handling (2000) om hur kreatörer oavbrutet växlar mellan dessa system, i vad hon kallar en estetisk-intuitiv och en rationell-analytisk position. Den intuitiva positionen beskriver hon med ord som engagemang, närvaro, flöde, vision, helhet och sammanhang och kunskap bortom språket. Den rationella positionen har att göra med kunskap som bearbetas med hjälp av språkliga begrepp och strukturer och hör ihop med ord som vilja, objektifiering, polarisering, kategorisering, bedömning och kontroll. … Experten skiftar ständigt mellan intuition och rationalitet i skapandet,
(www.skolaochsamhalle.se/tavlan/skuggan-fredrik-hakansson-det-sista-fet/)

Analytikern behöver pendla mellan dessa båda system för att samla så väl känslomässig kunskap som faktakunskap. Faktakunskapen behövs till den intellektuelle analysen och den känslomässiga för att uppöva förmågan att byta roll med sina gruppdeltagare. För analytikern är det också viktig att visa prov på serendipitet. Serendipitet är förmågan att ta tillvara upptäckter, som man har snubblat över av en tillfällighet när man sökte efter något annat. Det är nödvändigt att hela tiden vara uppmärksam på det oväntade och ta till vara på det. Ofta kommer viktig information i en bisats eller i det som inte händer eller sägs.

Terapeutens uppgift är att leda gruppen och den enskilde på upptäcktsfärd och tillsammans skapa lärsituationer och belysa motsättningar, mönster och sammanhang inter- och intrapersonellt, samt att skapa situationer och dramer och interventioner som är helande för protagonisten. Var och en ska ges möjlighet att utforska sina svårigheter och tillgångar och få möjlighet att träna nya handlingsmönster, få insikter om sig själv och sin situation, utvidga sin rollrepertoar och utveckla de roller den har behov av samt att träna sin spontanitet.

Producentens uppgift, slutligen, är att leda och hjälpa protagonisten att iscensätta sin berättelse antingen den är interpersonell eller intrapersonell. Att ställa scener mot varandra för att belysa frågeställningar. Att engagera den övriga gruppen i dramat. Att stötta hjälp-jagen. Att maximera scener. Att använda rekvisita och positioner på scenen för att tydliggöra förlopp, motsättningar och mönster. Att kasta in oväntade perspektiv när protagonisten har fastnat. Att följa det dramatiska förloppet och känna av när dramat närmar sig sitt slut.